Aldrig mer Brittish Ariways...

Hej alla fina, Nu är vi hemma igen vilket känns konstigt. Vi åkte i januari och nu ska man bara falla in i det vanliga igen... Jag måste bara berätta om vår hemresa som vår väldigt väldigt jobbig. Vi åkte från Kampala i onsdags, spenderade 1 natt i Dar es salaam innan vi på torsdagskväll skulle flyga till Nairobi.
Vi var tvungna att flyga tillbaka till tanzania istället för att flyga direkt till Nairobi från Kampala och hoppa på bytet där på. Väl på Nairobis flygplats tog det ungf. 3h för dem att kontrollera att våra väskor skulle få åka hela vägen till Kastrup och att vi skulle få våra boardingpass till alla anslutande flyg. Jaha, det gick bra. Väl på flyget hade en annan familj fått våra platser. Det satt en kvinna med 1 5mån bebis, en 3åring och en 5åring och hade installerat sig.

Där stod vi tre med 3 väskor i handbagage och vår tjej i sovandes i famnen på mig. Personeln brydde sig inte om att fixa nya platser till den första familjen eller be oss om ursäkt för strulet... utan Min pojkvän blev flyttad och fick sitta långt från oss under hela flygningen på 8h och kvinnans äldsta barn fick även han sitta helt själv någon annanstans. Och eftersom vi hade en "infant" biljett till vår tjej skulle de ha fixat nånstans för henne att sova under flygningen. In kommer det en liten bädd som hon var heeelt för stor för men som de insisterade skulle passa henne. Så där låg hon helt intryckt med bena i vädret då de inte fick plats i bädden.

Väl framme på Heathrow hade vi 15min!!! på oss att ta oss via alla tusen kontroller och hoppa på vårt fjärde!!! och sista flyg till kastrup, Danmark. Där sprang vi med 3 väskor och ett barn i famnen. Framme vid gaten visade vi våra boradingpass som damen tog och sedan efter lååång tid kommenterade att vår dotter skulle ha en särskild biljett. VA!!!? Vadå för särskild biljett frågade vi? Jo, "infants" reser inte på e-biljett tydligen utan de ha egna biljetter!!! Detta får vi höra efter nästan 4månaders resande och 5 flygningar. Vi sa att vi alla är på samma biljett och att vårt plan lyfter när som helst. Hon totalt struntade i det, insisterade på att vi hade en biljett i väskan som hon gärna ville se. Ut brister min annars så lugna kille och skriker, OM VI HADE DENNA BILJETT, HADE VI DÅ INTE TAGIT FRAM DEN? Damen vid gaten ringer då ett samtal och får veta att vår dotter helt plötsligt inte finns med i deras "system".
Ja, stressigt var det eftersom vi hade ett tåg att hinna med väl framme i Malmö som skulle ta oss till Göteborg och svärföräldrana eftersom vår lägenhet är fortfarande uthyrd fram till 1/6. Efter mycket snack, skrik och irritation fick vi äntligen hoppa på planet som lyfte strax därpå. Så, jag säger detta, aldrig mer BITCH AIRWAYS!!!
Dom verkar känna sig förstora för att orka ta hand om sina kunder. Ingen ursäkt fick vi från något håll utan det var bara otrevligt hela vägen. Men... nu är vi "hemma" igen, en massa erfarenheter rikare och ganska trötta på allt som har med flygning att göra. jag ska landa lite, sortera blder och börja bomba er med fler bilder från resan och uppsydda Kalunji alster. Men innan dess får ni här ngr bilder från luften...

Slutet gott, allting gott

Det ar var sista dag har i Ostafrika. Vi ar strax pa vag till flyplatsen dar vi flyger kl.18.00 ikvall och ar hemma igen imorn runt 09.00. Det kanns ju helt sjukt att resan snart ar over, men fasen va roligt och larorikt det har varit. Jag ar lite stressad just nu, men skriver en full summering i helgen. Hoppas ni alla mar gott Karlek N

Min mormor

Vi bor hos min mormor har i Kampala, i hennes nya hus som ligger i Lweza langs med Entebbe rd. Hon flyttade hit forra aret i total hemlighet. Tidigare hade en en mindre gard med en massa sma hus runt ett lite storre. De sma husen hyrde hon ut eller sa var det ngn slakting som bodde dar. I det storre huset bodde hon och vissa barn. Min mormor har fott 13 barn, men endast 10 lever. Hon hade en tvilligbror som i sin tur hade runt 20 barn. Nar han gick bort slutet pa 80talet sa foll det pa henne att ta hand om majoritetn av de barnen. Vilket hon fortfarande gor. Betalar skolavgiften for alla och ja, forsorjer alla. Inte att forglomma hennes egna barn.

Sa hon hade i hemlighet kopt mark och byggt sig ett nytt hus dit hon flyttade utan att ngn visste. De som ville folja med fick det annars fick man stanna kvar. Det ar i det huset vi bor i nu. Hon kande val att hon ville for en gangs skull gora ngt for henne, hon som tagit hand om alla andra hela sitt liv. Pampigt va?

Karlek N