2010/10/25

Hatten av för alla ensamstående föräldrar

Nu har det gått 3 veckor sedan min dotters pappa åkte till Tanzania. Och han ska vara borta i ytterligare sju veckor... och det är tufft!
Jag var så otrolig nervös innan han skulle åka. Många tankar snurrade runt i mitt huvud; hur skulle det gå? Kommer jag fixa allting själv? Tänk om hon blir sjuk? Hur ska jag klara av skola med alla de kraven? Hur mycket tid kommer jag att kunna ägna åt företaget? ekonomi? tid tillsammans? tid för mig själv?
Första veckan var otrolig utmanande. Hon var ofta ledsen och krävde så otroligt mycket mer av mig. Väldigt mycket av det hon normalt kan göra själv (gå på toaletten, borsta tänderna, plocka undan, äta, sova, sova själv, leka osv) skulle jag vara med och hjälpa till. Jag blev trött. Irriterad. Otålig. Stressad.
Hon vaknade ofta på nätterna och skrek efter pappa. Skulle vara på pappas kudde. sova på pappas sida av vår säng.

En god vän påminde mig om att jag måste komma ihåg att och hon faktiskt bara är två år gammal. Att jag kan inte/ska inte kräva för mycket av henne. Att nu är det jag själv som ska fixa vad som normalt brukar ta två personer.

Jag började leka mera med henne. Hjälpa henne med att plocka undan. Lagade mjölkstuvade makaroner i en hel vecka i sträck för det var det enda hon ville ha. Och det blev lättare.

Morgnarna är fortfarande lite jobbiga. Stressiga. Måste skynda till dagis. Måste skynda till skolan. Nej, du får inte gå ut i bara klänning för det är alldeles för kallt. Du måste ha täckbyxor på dig. Vi måste hinna till dagis för nu börjar frukosten serveras snart. Och då kommer hon på att hon är hungrig och vill BARA äta frukost hemma. INTE på dagis. Nu är det 10 minuter kvar innan frukosten ställs fram. Vi skulle vart där för fem minuter sen.

Och så kommer de dagar där hon helst vill klä på sig själv. Frågar; "mamma, har du sovit gott"? "Jag har sovit gott".
"Mamma, nästa gång vi är lediga ska vi titta på film och äta popcorn". .. hon är underbar.
Denna vackra varelser som inte vill annat än att leka, bli lyssnad på, kramas och älskas.
Jag får ca tre timmars umgängestid med henne mån-fre innan det är dags att ta på sig pyjamas. Jag får tid för mig själv runt nio-tio när hon äntligen har somnat ordentligt. Jag får lära känna henne på ett så intimt och privilegierat sätt som är svårt att uppnå i en mamma-pappa-barn konstellation.

Hon får lära känna mig och vi lär oss av varandra. Det är en utmaning varje dag att vakna och bestämma sig för att idag ska vi ha en bra dag och minska ner på alla måsten. Det får väl bli självfabrikat i vårt annars "ska göra så mycket som möjligt själva" hushåll. Det får handla om kvantitetstid för att kunna uppnå kvalité.
Och på kvällarna får hon höra pappas röst när han läser upp hennes favoritsagor som han i hemlighet spelade in på skiva innan han åkte.

Jag får växa som person när jag får detta förtroende av min dotter och som för första gången skrek till mig "jag blir också lite trött på dig, mamma" efter att jag hade sagt att jag var trött på allt hennes skrik.

Hon är underbar! Och det är ni också alla ensamstående föräldrar som gör detta varje dag utan att som jag ha ett "bäst före" datum på när perioden slutar. Hatten av för er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg