2010/11/30

En neger!

I fredags på vägen hem från skolan gick jag och funderade på den dagens blogginlägg som skulle handla om tidskriften Vogue och om att den finns på alla kontinenter utom i Afrika. Detta har skapat en stor debatt (igen), mest i Afrika.
Så medans jag gick där med min cykel och var tvungen att passera under en byggställning (!) var det ett äldre svenskt par som kom i slutet på ställningen. De stannade och banade väg för mig och fastän det var fruktansvärt  halt försökte jag skynda mig över så att de slapp vänta så länge. Väl ute log jag mot dom och sa tack. Gubben tittade på mig och sedan sa till sin tant, "neger", varpå hon tittade på mig med avsky och sedan började de gå.

Jag blev helt ställd först när jag hörde vad han hade sagt om mig. Sen blev jag osäker på om jag verkligen hade hört rätt. Jag började sakta röra mig framåt med dessa funderingar. Sen tänkte jag att nej, nu vänder jag och går tillbaka till dom och frågar vad dom faktiskt sa. Men då var det för sent, de hade redan svängt av och jag hade tappat bort dom.

På vägen hem fortsatte växte min irritation. Dels på mig själv som inte tog tag i det med en gång. Dels tänkte jag... "tur att dom var gamla och kommer att dö snart så att världen blir två hat mindre". Ja, jag vet...

Sen tänkte jag på min dotter som växer upp i denna värld (och land) och som har både ett afrikanskt ursprung och ett europeiskt. Hur kommer hon definieras som när hon blir tillräckligt stor för att förstå? Hur kommer hon definiera sig själv? Kommer hon hitta en själslig plats och existens som inte innefattar rasistiska och historiska definitioner av etniciteter?

Jag tänkte vidare att för det där paret så finns jag endast som ett skal utan kontinuum. Jag är en neger! Ett ting! Som de kan och tar sig friheten att skita på precis när de vill. Tar sig friheten att tro att de tillhör samhället mycket mer som en bestämd entitet varpå jag inte passar in. Jag var malplacerad för dom. De väntade ut mig för att slippa gå bredvid mig. Och så trodde jag att de bara var ett trevligt gammalt par först.

Ja, jag har tänkt mycket på det här i helgen och mina känslor och tankar har pendlat mycket upp och ner. Hur ska jag lära min dotter att nationalidentiteter tillskrivs vikt än vad de bör göra? Eller har jag fel? Är dom fortfarande viktiga? Kommer dom förbli relevanta för oss längre fram? Har hon (i det parets ögon) bara halvrätt att hävda sitt jag?
Senare den kvällen när vi badade sa hon, "Mamma, du har bruna fötter, jag har nästan bruna fötter och pappa har rosa".

Jag log bara åt detta och hon fortsatte med att leka med sin badsköldpadda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg